Vernissage fredag den 12/1 kl 17-20.
Utställningen MARKEN ger en inblick i två konstnärers arbete, som har och har haft ett liv med lantbruk och därmed ett liv på landsbygden. Med MARKEN berättas om ett underrepresenterat tema i samtidskonsten. Marcus Jonsson växte upp i Bergsjön i Göteborg och förutom hans arbete som konstnär, är han också deltidsbonde. Henrik Lund Jørgensen växte upp på en gård i Lolland i Danmark. När Marcus Jonsson som tonåring i mitten av 1990-talet började arbeta på en gård utanför Göteborg, tog Henrik Lund Jørgensen som 18-åring motsatt väg när han lämnade sin fars gård och åkte till staden för att studera konst. Tillsammans täcker de hela upplevelsen av livet på en bondgård och på landsbygden, från 1975 fram till idag i Sverige och i Danmark. Genom måleri, installation, skulptur, fotografi och film byggs berättelser som tar utgångspunkt i personliga aspekter, men samtidigt ger insikt i en historisk utveckling av livet på landsbygden och i provinsen. Ett historiskt exempel är hur odlingen av sockerbetor rationaliserade jordbruket och förändrade landskapet. I vissa områden kallades betorna ”vitguld”. Namnet blev en stark lokal identitet som sen sysselsatte färre och färre personer. I detta sammanhang försvann också en kontakt med fältet och landskapet. Den fysiska förståelsen för jord och grödor har trängts undan i bakgrunden, eller som Henrik Lund Jørgensen framhåller i sitt videoarbete; vi går inte längre på åkrarna utan tittar på dem.
Utställningen är avsedd att ge ett övergripande intryck av uppväxten och livet på en gård. Perspektivet är vridet och blicken riktas från landet in mot staden. Marcus Jonsson har tidigare arbetat med sin dubbla identitet som både konstnär och bonde. På ett biografiskt sätt har han försökt låta dessa två olika livsstilar mötas och utmana tittaren i hur en verklighet nödvändigtvis måste se ut. Henrik Lund Jørgensen har sedan 2013 arbetat parallellt i sitt konstnärskap med ett film- och konstprojekt som handlar om hans fars död och den efterföljande tid, då han som ensambarn ärvde gården och blev tvungen att reflektera hur han skulle ta det vidare.
Hendrik Zeitler