Vid betraktandet av en ljus yta, ett snölandskap eller en klar himmel, kan tunna linjer och skuggor ses flyta långsamt i synfältet. Dessa så kallade glaskroppsgrumlingar, visuella spår av ögats åldrande, och den subjektiva mediering av synfältet de leder till, ligger till grund för det pågående projektet Vitreous bodies och utställningen Interpretive drift i vilken delar av projektet presenteras.
En tidig teori kring månens mörkare partier var att de skulle befinna sig mellan själva himlakroppen och betraktaren, svävandes i vad som då kallades etern, och på så sätt störa synfältet. Dessa skuggor visade sig senare vara en i högsta grad materiell komponent av månens yta, men kanske kan glaskroppsgrumlingarna ses som en mer lågmäld version av denna teori. Inuti den glob genom vilken vi upplever och tolkar vår omgivning förändrar den geléliknande massan långsamt konsistens, tiden som förflyter får formen av förändrad textur, vilket i sin tur leder till synliga skuggor. En gradvis påminnelse om de fysiska skikt som befinner sig mellan upplevelsen av det vi förnimmer och yttervärlden.
Jenny Åkerlunds praktik kretsar kring aspekter av tid och transformation i förhållande till visuell kultur. Idéer och material hämtas från områden som vetenskapshistoria och astronomi, och hon använder sig av tekniker som teckning, glas och video för att på olika sätt undersöka seendets föränderliga natur och gränsområden.
Åkerlund (f. 1984) har en masterexamen i fri konst från Konsthögskolan i Malmö, hon har ställt ut på, bland annat, Spazio Display, Parma, Kunsthal Charlottenborg, Köpenhamn, Goya Curtain, Tokyo, Galerie Thaddaeus Ropac, Pantin, Galleri Tom Christoffersen, Köpenhamn, Galerie Jeanroch Dard, Paris och Museum of Contemporary Photography, Chicago.
Hendrik Zeitler