En för varje vibration
Vi var på en klezmerspelning på Göta Källare i Stockholm, jag och två vänner, för cirka tio år sedan. Det var en sån där spelning som fyllde hela lokalen med en euforisk dansant publik. Jag minns att jag la märke till ett par som stod några meter framför oss i publikhavet. Det var så fint att se hur de verkade njuta av spelningen och av varandras sällskap. Vid ett tillfälle gav killen tjejen en kyss på kinden. Ljuset från scenen reflekterade spåret av kyssen så tydligt på hennes hud. Hon torkade inte av den, hon lät den vara kvar. Det tycktes som om det tog en mindre evighet innan spåret torkade in i hennes kind och blev ett med henne. Kanske var det euforin på spelningen som gjorde att jag blev så tagen av att bevittna den kärleksfulla handlingen. Samtidigt slogs jag av känslan att jag just fått bevittna födelsen och förintelsen av en galax under ett och samma ögonblick, lika lång tid som det tar för en kyss att bli till.
Bilden av spåret av en kyss på en främlings kind har inte släppt taget om mig. På ett sätt är den här utställningen en hyllning till minnet av den kyssen, men den handlar också om känslan av att inte få nog av det som kan beröra en på det mest fjäderlätta sätt och som kan fastna på ett monumentalt vis i ens minnesbank.
Huvudinstallationen på Galleri BOX består främst av banden från blandband som klippts upp och gjorts till en platsspecifik installation. Den andra installationen i galleriets mindre rum är ett mer tidsspecifikt verk som refererar till spåret av något skört och viljan till att hålla fast vid det som är flyktigt. Här refererar såpbubblan som fenomen till minnet av spåret från kyssen.
När jag var liten och bjöds på barnkalas minns jag att vi barn sprang fram och tillbaka genom glitterdraperierna som användes som kalaspynt. Det var något i beröringen som var svår att få nog av, känslan av beröring och icke-beröring på en och samma gång. Icke-beröring kopplar jag till de gånger som jag varit på konstutställning där det sats upp tydliga skyltar med texten ”Don’t touch” i anslutning till verken. Ibland har jag gjort det ändå och ibland har jag till och med kommit på mig själv med att jag har blåst på vissa verk genom att parera uppmaningen om att inte röra.
Utifrån existentiella frågeställningar jag haft sedan min barndom arbetar jag med att framställa abstrakta minimalistiska installationer som ofta refererar till kvantfysik i kombination med erotik och sensualitet. Mitt konstnärskap tar framförallt sin utgångspunkt i det analoga fotografiets tradition. Jag använder mig av det fotografiska som en metafor för att varsebli verkligheten. Precis som en bild är ett utsnitt taget från en större verklighet där tiden är fångad och frusen i en slags evighet, så anser jag att vår verklighet är ungefär det samma. Vår perception blir utsnittet eller begränsningen för något mycket mer komplext som vi inte kan greppa. Trots att många av verken har fotografiska konnotationer så är slutresultatet ofta installationer som består av icke fotografiska material. Materialen brukar vara vardagliga objekt, ofta i gummi eller plastiga material såsom smink, suddgummin, nermalda bildäck, tuggummin, latex, räddningsfiltar med mera.
Hendrik Zeitler