Under GIBCA Extended presenterar Galleri BOX två separatutställningar under oktober visar vi Göteborgsbaserade Meira Ahmemulics utställning; Något fint måste hända II, som innehåller bilder och video.
Något fint måste hända II
Meira Ahmemulics arbeten tar ofta utgångspunkt i Angered där hon är uppväxt och i motsättningarna i det svenska samhället vad gäller klass, språk, migration, arbete och rasism. I utställningen ”Något fint måste hända II” använder hon sin egen och sin familjs historia. Föräldrarnas dröm om ett bättre liv för sig själva och sina barn, som gjorde att de kom till Sverige, ställs mot konstnärens, som lämnar samma land för att bli fri från den stigmatisering som det innebär att växa upp i en svensk förort.
Som student på Valands konsthögskola samarbetade hon med sin mamma som gick en förberedande konstnärlig utbildning. De ritade bland annat kartor, formade som kroppar, uppstyckade och märkta av hårt arbete. Kartor som påminde om det forna Jugoslavien – och om Göteborg. I videon Något fint måste hända (2017) blir det tydligt att skillnaderna mellan svenska och östeuropeiska förorter blir allt mindre. Utställningen lyfter också de högst begränsade villkoren för personer med migrationsbakgrund att välja en konstnärlig bana, i två skilda samhällssystem – Sverige och USA.
Situationen på Balkan gör att människor åter lämnar sina hem och försöker ta sig till länder som Sverige för en bättre tillvaro. I utställningen berättas om en ung man som migrerar från Balkan till Amerika, landet som ofta framställs som platsen där vemsomhelst kan lyckas. Han kämpar för sin tillvaro, sliter på olika låglönejobb och försöker få uppehållstillstånd. Samtidigt frodas stereotyperna om exjugoslaviska män som barbariska, arbetslösa, obildade och macho. Varför uppfattas de som hotfulla? Skulle det kunna finnas något potentiellt revolutionärt i deras sätt att vara?
Text om utställningen av poeten Linn Hansén:
Något fint måste hända, Crnogorci/Montenegriner, Bild i motljus/Enver, Fine art
”Vid krigsutbrottet bodde större delen av vår familj i Jugoslavien. Kriget splittrade oss utan att ta död på någon. En av mina morbröder blev sårad men överlevde. Många av mina släktingar reste till länder villiga att ta emot dem. De flesta fick det bättre. Andra fick det sämre. För många är det fortfarande ovisst om de är vinnare eller förlorare.”
1993 var Meira Ahmemulic 19 år och hade precis börjat på en förberedande konstnärlig utbildning. En av de första uppgifterna var att ta en bild i motljus. På bilden (”Bild i motljus / Enver (1994)”) är Meiras pappa 40 år. Efter att ha avslutat den förberedande kursen, och läst ”Sverige omskapat” på Valands konsthögskola, började Meira 2004 på Valands magisterprogram. Samtidigt började hennes mamma, som arbetat som skräddare och designer i Montenegro, på Angeredsateljén, en annan förberedande konstskola. Varje vecka kom modern till Meiras ateljé och satte upp sina arbeten på väggen (fotona i det inre rummet, ”Fine Art” är tagna där). De pratade om konst, om vad man lär sig, och inte lär sig, på en konstskola. Deras samtal gjorde det tydligt att de erfarenheter som modern hade med sig inte togs tillvara på konstskolan. Senare skriver Meira, om ”Sverige omskapat”, dit deltagarna handplockats bland ansökningarna till magisterutbildningen och sökande med utländska namn istället erbjudits plats på denna kurs: ”Vi fick en ateljé utan tillgång till skolans gemensamma lokaler och tilläts inte delta i skolans årliga elevutställning. Eleverna på det femåriga programmet vägrade att låta sin konst blandas med vår eftersom konst av studenterna på Sverige omskapat skulle dra ner kvalitén. […] Jag hade aldrig uppfattat mig själv som ’invandrarkonstnär’. Jag tillhörde andra generationen liksom de flesta på kursen. På skolan lärde vi oss att vi var marginaliserade.”
Synonymer till ”dröm” är till exempel ”fantasi” eller ”luftslott”. Det kan också vara ”vision”, ”framtidsplan” eller ”framtidsföreställning”. Motsatsord till dröm kan vara ”mardröm”, men också ”verklighet”. Vukasin Streker, migrant från Serbien (i videoverket ”Något fint måste hända”), sliter under många år som papperslös diskare i New York innan han får jobb som Mariah Careys chaufför och kör henne till Obamas installationsceremoni i Vita Huset. De manus han skriver, väntandes i bilen, blir så småningom storsäljande romaner i Serbien, men i USA förblir han chaufför. Själv säger han sig vara ett exempel på den amerikanska drömmen. Meiras föräldrar, liksom många av de som flydde Balkan under nittiotalets krig eller på grund av den fattigdom som följde på kriget, har tvingats förhålla sig till den svenska.
”De har inte sovit ut sedan de lämnade hemlandet. Att sova ut är den enda dröm de har kvar.” Om den amerikanska drömmen innebär en föreställning om att alla invånare, oavsett samhällsklass, kan bli framgångsrika, eller åtminstone mer framgångsrika än de varit på de platser de lämnat, så kanske drömmen om Sverige handlar om en föreställd trygghet, en frånvaro av oro, osäkerhet, våld. ”Vad är det att vara svensk?”, frågar en far sin dotter i en av Meiras texter. ”Inte mycket”, fortsätter han. Meiras arbeten skildrar en migranttillvaro i Göteborg där ekonomisk rasism präglar generationer och sliter ut människor på städjobb, restaurangjobb, vårdjobb. Senare i samma text ber fadern dottern att övertala hans frus SFI-lärare om att frun ska få betyg utan att läsa färdigt kursen, så att hon kan börja på ett städjobb direkt. När dottern vägrar säger han: ”Jag trodde att jag pratade med min dotter, inte en institution.” Vad är det att vara svensk? Och att vara montenegrin i Sverige? I videoverket ”Crnogorci” sägs montenegrinska män utmärkas av sin arbetsskygghet och sitt skryt över påhittade tillgångar. Vilka drömmar kan drömmas av vem? Vad krävs, och av vem, för att drömmen, i betydelsen framtidsplanen, ska uppfyllas?
Jag har, i egenskap av redaktör och vän, ofta läst och arbetat med Meiras texter. Och jag vill gärna skriva något om denna utställning genom att använda mig av hennes ord. Som låter drömmarna framträda så som de tar form i en segregerad svensk stad, i ett rasistiskt skiktat konst- och kulturliv, i hennes familjs erfarenheter av migrationen mellan fattigdom och fattigdom: bedrägliga, tvingande, nödvändiga, svekfulla, alltid ekonomiskt strukturerade. Vem kan ge sina barn ett liv i ekonomisk trygghet? Vem kan bli författare i USA? Vem kan bli konstnär i Sverige? Socialsekreteraren i Bergsjön uppmanar Meira tidigt att ”sluta drömma” och förlika sig med att hon aldrig kommer att bli konstnär. ”Känner du någon med din bakgrund som har blivit det?”
”Som barn trodde jag att hon sörjde sina amerikanska kusiner”, skriver Meira om sin mammas sätt att sorgset besjunga de till USA emigrerade släktingarna, ”Jag var glad över att mina föräldrar hade utvandrat till Sverige där man inte behövde skriva sånger om hur illa det var. Amerika, likt sin historia, var grymt, hårt och orättvist; medan Sverige, precis som sin historia, var humant, tolerant och jämlikt. När vi blev större följde jag och min syster med och städade fabriker, kontorslandskap och lunchrestauranger på helger och kvällar. Då hade jag redan förstått att mamma inte sjöng om avlägsna släktingar. Skillnaden var att våra släktingars tragedier var amerikanska: filmiska och sentimentala på traditionellt hollywoodvis där allt är svart eller vitt – och de hade tveklöst fallit offer för en brutal kapitalism. Våra motgångar och olyckor framstod som personliga misslyckanden, obegripliga och oförlåtliga i ett land där alla förväntas ha lika möjligheter.”
Texter av Meira Ahmemulic som citeras:
”Förbannat är Amerika och guldet som glimmar” (tidskriften Glänta nr 1.14); ”Sverige omskapat” (Motbilder, GP 2014), ”Hjälp” 2017 (ännu ej publicerad)
Utställningen och verket ”Crnogorci/Montenegriner (2017)” är gjord med stöd av Göteborgs stad.
Filmen ”Något fint måste hända (2017) är gjord med stöd av Konstfrämjandet Bergslagen.
Hendrik Zeitler
Med stöd från
