I utställningen ”Konstvärlden” visar Peter Larsson verk i form av collage, animation, grafik och skulptur. Vi kan kalla dem så, men de låter sig egentligen inte fångas av tekniska begrepp. Utställningens delar lägger perspektiv på varandra och framkallar därigenom ett slags skevande tredelad modell av en tänkbar konstvärld.
En del i detta modellbygge utgörs av animationer, däribland en drömsekvens om konstverkens hemliga liv under en förtrollad natt i en folktom konsthall någonstans i ingenstans. På podierna sprattlar och flimrar skulpturer i små glappande livscykler medan andra utför någon hotfull rituell dans i de ekande vita salarna. Som betraktare är jag objuden gäst i drömmen, eller kanske rentav nästa offer? Kommer jag också att bli fångad här, med mitt eget podium att dansa på?
Peter Larsson är utbildad både animatör och konstnär och rytmiken och musikaliteten i hans skapelser är inte att ta miste på. På de ”verkliga” utställningsväggarna hänger ramade collage genomströmmade av ett spattigt pulserande bildflöde. Det är klippta former målade med kulörmättad vinylfärg i kompositioner som lyckas vara samtidigt bråkiga och balanserade.
I titlar och motiv bubblar konstvärldens välbekanta inventarier upp i form av, ateljéer, gallerier, kritiker, utställningsbesökare, en kassaapparat o s v. Det är befriat från punchlines, men här finns en känsla av värdigt överseende med konstens ibland osmickrande realiteter.
Det är tydligt att Peter Larssons skapelser vilar på ett öppnare och mer direkt fundament än institutionskonstens välrepeterade diskurser. Här finns oförfalskade klanger från några av konstens skuggvärldar: undergroundkonst, outsider art, den skeva popkonst som utvecklades i 70-talets Chicago av de s k Imagisterna och 1900-talets abstrakta experimentfilm i efterföljden av Oskar Fishinger, Norman McLaren och Robert Breer.
Cirkeln sluts genom de kuliss-artade ”besökare” vi har äran att dela utställningsrummet med. Är de våra avatarer eller spegelbilder? Det här är ju deras värld, och återigen halkar vi själva in i rollen som gäster med ambivalent status. Deras närvaro skapar en dubbelexponering där bilderna samtidigt blir bilder av bilder. Och det vet ju alla, att går man för nära en sådan bild blir man själv en bild. Hur som helst är det bara att fortsätta mingla som om inget hade hänt i denna parallella konstvärld, med denna förträffligt brokiga skara.
/Matti Kallioinen