Det kaliforniska landskapets torra hetta och till synes ogästvänliga topografi får mig att längta till kustens välkomnande ymnighet, så sprudlande av liv och initiativ. Samtidigt lockar ökenlandskapets tomhet som en stark magnet. Där finns en stillhet, ett omedelbart lugn, en ödslighet som får mig att koppla av. Frånvaron av mänskligt liv innebär paradoxalt nog både en euforisk frihetskänsla och en oro. Om något skulle gå fel här, kan man överhuvudtaget överleva då? Vad händer om man mot förmodan stöter på en annan människa? Och om denna inte är vänligt sinnad?
Det är övergripande enkla frågor jag söker svar på när jag ser Nadine Byrnes film Dark Tourism. Mina ögon söker efter mänskligt liv i den uppenbara tomheten men finns ingenstans att hitta. Det är oroväckande. Precis som en vackert filmad havsyta kan väcka en känsla av skönhet hos en betraktare och en stark ångest inför att drunkna hos en annan är Byrnes ökenfilm både tvetydigt allmängiltig och distinkt personlig.
Områdena hon filmat i Topanga Canyon utanför Los Angeles och i Death Valley, en landsänka i Mojaveöknen, huserade en gång Charles Manson och hans unga följeslagare. De vandrade i områdena, var närvarande i topografin under utflykter från Spahn och Barker Ranch där de bodde och utarbetade sin filosofi. I öknen och grottorna skulle de gömma sig när det stora raskriget brutit ut i USA. Det krig de själva ville utlösa genom sina våldsorgier och bestialiska mord på framstående Hollywoodpersonligheter och de reaktioner morden skulle väcka.
Bär naturen spår av dessa oroliga andar och deras självpåtagna utanförskap? Naturen i sig är en kraft som alltid är mäktigare än dess delar (inklusive de mänskliga). Men så länge vi som människor söker, finner och skriver historia så hålls valda skeenden levande, på gott och ont. Vallfärdsorter, pilgrimsfärder och heliga platser är en livsviktig del av vår kultur. Det är nästan som att ju mer vi försöker dölja något, desto mer kommer någon att vilja hitta och uppskatta det. Fenomenet Dark Tourism, i vilket man besöker platser som upplevt skeenden eller människor som trotsat normalitet och accepterade beteenden, är ett exempel på hur vi aldrig kan fly vår egen skugga, oavsett hur mörk och skrämmande den förefaller.
”I think a lot about time. And how in some places there was none.” (Nadine Byrne)
Nadines film är i första hand en vacker film föreställande ett stramt och torrt landskap. Om man med kunskapens hjälp gräver djupare förstår vi att landskapen hon (ofta) skildrar är till lika stora delar en inre, själslig topografi. Ett betraktande där spåren efter de en gång närvarande och det egna förhållandet till dem konfronterar oss med livsnödvändiga frågor. Inte nödvändigtvis sådana som man förenklat skulle kunna tro: ”Hur var detta möjligt?” Utan snarare de betydligt mer komplicerade: ”Vilken resonans känner jag med dessa människor, och, än viktigare, varför känner jag den?”
Filmen fungerar därför som en bukett som på avstånd attraherar i sin avskalade naturlighet. På närmare håll skönjs blommor som levande eller döda alltid kommer att locka oss till närmare studier. Nadine Byrnes mörka turism är ett sökande som mynnar ut i en obeveklig själslig rening. Det är genom mörkret vi kommer vidare till det ljusa. Inifrån Mansonfamiljens grotta i Topanga Canyon förs vi ut i solen, och vidare.
Carl Abrahamsson, Stockholm 2015
© Hendrik Zeitler