Att känna att man gör en skillnad, man gör något, med sig själv och för alla runt en. Att vara till nytta för samhället. Att utföra en funktion. Att producera, och att konsumera. Att jobba, att arbeta, att använda kroppen, använda huvudet. Bli trött, ta en kaffe, jobbe lite mera, ta en dusch, slappna av, sova, stå upp igen och att börja om på nytt.
Gräset växer uppåt, uppåt, förökar sig, växer uppåt. Det skall täcka hela ytan, inte är det plats för mossa eller maskros eller hundkäx eller brännäsla. Men lite klöver går bra, kanske några ängsblommor om man är naturromantiker. Men mest gräs. Inte strå. Inte hårda tuvor med strån som är i vägen för gräsklipparn, och som man kan snubbla över. Ramla och göra sig illa. Få skrubbsår på knäet. Men en slät yta. Vågrät, så att man kan lägga ut picknickfilten fint och sätta ned vinglasen utan att behöva oroa sig för om de kommer ramla och spilla ut vinet. Och det ska inte bli konflikter när man spelar krocket, kloten ska bara rulla dit man slår dem, inte längre, inte kortare, heller inte byta riktning.
Under 10 dagar kommer jag, Kirsti Taylor Bye, att sitta och se på en kvadrat med gräs som växer, 10 timmar per dag. Detta är inte en performance, inte heller en utställning, men ett arbete, jag utför ett arbete, jag använder mig av min tid och min energi på att se på att gräset växer. Inte för någon annan, men för mig själv. Arbetet är målet, och arbetet är att jag ser på att gräset växer. Gräset växer för sig själv, och använder sin och solens energi på sig själv, på att först komma sig ut ur fröstadiet, och sen växa, upp och fram. Tillsammans gör vi ingen skillnad. Tillsammans gör vi allt.
– Kirsti Taylor Bye / www.okbye.se